Nu är det jul igen - en stor släng av vemod

Är hemma i Hässleholm över julen, och konstaterar återigen hur tragiskt och vemodigt det känns. Här brukade man känna alla, all ens klasskamrater, orienteringskompisar, gamla lärare och bekanta fanns här. Nu känns det som en öde, främmande stad. Alla är utflyttade och när man återvänder så är de enda man känner igen en och annan högstadielärare, pensionärerna i orienteringsklubben och familjen. Allt välbekant är borta.

Det är då det blir så tydligt att man släppt greppet, att man gått vidare och skaffat sig ett nytt, eget liv. Och lite stolt blir man över att ha lyckats lämna Hässleholm i tid, för tänk att vara ensam kvar. Det hade jag nog inte orkat.

Skjutsade iväg lillebror på juldagsförfest. Han är lyckligt (?) lottad och har fortfarande kvar en slags fast punkt med gymnasiekompisar här i hålan. Jag är inte det allra minsta på festhumör. Saknar mest Andreas, det är det tråkiga med att komma från olika ställen - det är helt omöjligt att vara tillsammans över julen utan att svika någons släkt och traditioner.

Lite vemodigt är det dock att köra genom Hässleholm efter att ha släppt av lillebror, här har man växt upp, gått i skolan, sprungit, hängt på stan och fikat. Här har man gjort allt. Och nu har man ingenting kvar. Ny affärer och nya människor på stan. Men samtidigt känns det skönt, så skönt att man har släppt greppet och gjort ett stort, ärligt försök att stå på egna ben, skaffa sig en egen tillvaro - oberoende av föräldrarna.

Det är två svåra gränsdragningar; den mellan barndom och vuxenvärld och den mellan trygghet och frihet. Jag hoppas att gråzonen därimellan snart är utsuddad för min del.

Gonatt, speciellt du Andreas. Vi ses snart i Zürich.

Uppskjutet uppskjutet!

Satt uppe till halv fyra i natt och pluggade med två mål - dels att klara den muntliga duggan vi hade idag, och dels att få se Christer Fuglesang få slyga upp i rymden. Jag klarade i och för sig duggan, men besvikelsen över att de inte kunde skjuta iväg raketen är ändå ganska stor.

Har gått och väntat på det den senaste månaden nu, lite spänd så där. Efter 171 rymdresor ska Sverige äntligen få göra sitt avtryck på rymdkartan. Tittade på dokumentären om Fuglesang i onsdags kväll, jag vet inte om det är jag som är sentimental - men jag blev sådär osvenskt patriotisk när jag såg honom gå runt i den apelsinfärgade rymddräkten med den SVENSKA flaggan på armen.

Det är vid sådana tidpunkter, rymduppskjutningar och idrottshändelser, som jag får en sån där 'stolt-över-att-vara-svensk'-klump i magen. Och samtidigt så blir man irriterad över att det fortfarande är så tabu att vara patriotisk i Sverige. Ibland älskar jag att vara svensk (lika mycket som jag kan svära över det andra gånger) - och då vill jag kunna vara stolt svensk utan att folk ser ner på mig.

Nu blir det till att invänta söndag morgon 02.45 då ett nytt uppskjutningsförsök ska göras. Hoppas verkligen att uppskjutet inte blir uppskjutet igen.

Grattis Connie!

Fick förresten reda på av min pappa igår att min gamla tubalärare Connie (till vänster på bilden ...) har fått mottaga ett pedagogikstipedium ur Kungens hand. Måste säga att jag blev både stolt och lite nostalgisk. Connie är på många sätt anledningen till varför jag är där jag är idag. Det var han som fick mig att fortsätta spela när jag var fjorton, trött på allt tubakånkande och bara ville lägga av. Då var det han som motiverade mig vidare genom att lägga undervisningen på min ambitionsnivå, med mitt bästa i fokus. Han har en enastående egenskap att veta vad som är bäst för varje enskild elev och tvingar ingen varken att göra några hemläxor eller att satsa allt på musiken.

Connie var dessutom den som hjälpte mig när jag bestämde mig för att söka till Försvarsmusikcentrum, och det var helt hans förtjänst att jag kom in. Han la ner massor med obetalda timmar för att få mig att lyckas, utan att på något sätt behöva göra det - för att han insåg att det var viktigt för mig. Och hade jag inte kommit in i LDK hade jag aldrig träffat Andreas, jag hade troligvis inte bott i Göteborg, och den här bloggen och mitt engagemanfg i Centerpartiet hade antagligen aldrig fötts.

Så tack Connie för allt, ingen är värd det priset mer än du - du har förändrat mitt och andras liv mer än du tror med din lysande pedagogik och ditt aldrig sinande engagemang. Det behövs fler lärare som du!

Svenska folket har äntligen förstått!

Grattis svenska folket! Två gånger denna höst har ni visat att ni har blivit lite bättre; först ny regering och nu vann Markus 'Idol', kanske kan man få slippa sitta hemma och vara arg i TV-soffan i fortsättningen, vare sig det är riksdagsvalsresultat eller talangjaktsresultat som presenteras ...

Två olika sorters frihet

Var hemma i Hässleholm i helgen. Alltid lika skönt att komma hem, få maten serverad och bara ta det lugnt. I söndags var jag, Andreas och min lillebror Erik och red islandshästar. Jag hade inte ridit sedan muck så det kittlade lite imagen. Men frihetskänslan när man galopperar på en liten, knubbig pålle genom skogen och solen skiner i ansikte är obeskrivbar - och oslagbar.

Min andra stora dos av total frihetslängtan fick jag lite senare på söndagen när jag började läsa Johan Norbergs bok 'När människan skapade världen', som vi blev tipsade om på 'Ung, grön och liberal'-kursen. Det är så det ska vara! Gick och la mig helt lyrisk den kvällen, om ni inte har läst den gör det!

När ska lärarna inse att vår tid är värdefull?

Dagen har varit ganska arg, upprörd och omtumlande, men på ett positivt sätt.

Läser just nu Hållfasthetslära (som en delkurs i Väg- och vattenbyggnads programmet på Chalmers), en kurs som enligt de högre årskurserna är en av de svåraste i hela utbildningen. Därför var det inte så många som reagerade i början av kursen när man kanske inte inte hängde med riktigt i vad läraren stod och predikade om framme vid tavlan.

Men idag kulminerade allt. Vår lärare, som håller kursen för första gången, har föreläsning efter föreläsning bevisat att han är helt okompetent vad gällande planering, struktur och känsla för vad som är viktigt. Idag avslutade han föreläsningen en kvart för sent med att slänga upp fem OH-bilder med kommentaren; 'det här måste ni veta för att klara kursen men jag hinner inte gå igenom det så ni får skriva ut det från internet'.

Och vi kommer återigen tillbaka till vikten med elevdemokrati och att lärarna lyssnar på vad eleverna har för klagomål och förslag till förbättringar istället för att bara slå ifrån sig kritiken. När vi har försökt diskutera upplägget, organisationen och möjligheten att få hjälp med hemuppgifter med den kursansvarige så har vi bara blivit bemötta med samma svar: 'ni är vuxna människor, ni får titta i läroboken och sitta och klura lite på det där själva'. Detta om något bevisar att han inte är kompetent nog att vara lärare.

Om man som lärare tror att elever kommer fram och vill veta lösningen på ett problem för att de är lata och inte orkat sitta själva med det hemma så är man ute på djupt vatten. Om jag går och frågar om något så är det för att jag suttit hemma med en uppgift i timmar, klurat fram och tillbaka, slagit i kursboken och kanske gjort tre-fyra lösningsalternativ som samtliga blivit fel. Man vill inte veta för att man är lat - man vill veta för att kunna applicera lösningsmetoden på andra liknande problem.

Dessutom måste lärare, framförallt på högskolenivå, inse att eleverna är där för att få hjälp att klara tentamen och andra obligatoriska kursmoment. Man är inte där för att få veta kuriosa om gamla schweiziska fysikerfamiljer eller matematiska sekter. Lärare måste inse att studenters tid är värdefull, och lägga upp undervisningen med målet att alla ska kunna klara kursen. Och med det så menar jag inte att man ska stryka material och göra kursen lättare - utan att man helt enkelt ska hålla sig till information som är relevant för att klara de olika kursmomenten.

Så, nu har jag fått skriva av mig lite av den ilska som växt fram sedan kursen började - och som jag vet delas av många i klassen. Det positiva är dock att ledningen på skolan har insett problemet efter påtrryckningar från oss i klassen och studienämnden på V-sektionen och kommer att ta upp detta till diskussion under nästa vecka. Nu hoppas jag bara att alla i klassen vågar stå fast vid sina åsikter, och att examinatorn - tillika föreläsaren - inte tar det hela som kritik mot honom som person och straffar oss med århundradets värsta tenta den 22:e december.

Min poäng är följande; våga vilja förändra din vardag. När jag och min klasskompis Kimya föreslog att vi skulle gå med problemet till skolledningen visade sig att det var många som tänkt samma sak och till slut blev vi en ansenlig liten grupp som begav oss till chefen för studienämnden, den underbare Anders. Det lönar sig att protestera när man känner sig orättvist behandlad och fungerar det inte då ni vänder er till den första personen (i vårt fall läraren) så finns det alltid andra att vända sig till.

Ta reda på vad ni har för rättigheter - och utnyttja dem!

Elevmajoritet i skolstyrelserna och höjd bensinskatt

Idag hade vi en ny diskussion i vår studiecirkel om det sakpolitiska programmet, denna gången om skolpolitik. Givetvis kom skolminister Jan Björklund och hans förbud mot elevmajoriteter i skolstyrelser. Du kan läsa artikeln io DN här.

Jag tycker att det är en fullständigt absurd argumentation som Björklund för - att elever ska ha rätt att själva påverka sin utbildning borde vara en självklarhet, och elevmajoritet i skolstyrelserna är spjutspetsen på en välfungerande elevdemokrati. Att, som Jan Björklund gör, ta för givet att lärare och rektorer skulle fatta bättre beslut på grund av att de är utbildade känns som en idiotförklaring av eleverna - som definitivt är gamla nog att ta den här formen av beslut när de går i gymnasiet.

Dessutom finns flera exempel på där både elever, lärare och utbildningsledare tycker att försöket har fungerat mycket bra, och det är minst sagt omyndighetsförklarande mot dem att ta ifrån dem deras bestämmanderätt i den här sortens frågor. Ett beslut om hur skolstyrelserna ska vara uppbyggda måste kunna tas på lokal nivå, och inte av Jan Björklund och regeringen. Det är min fulla övertygelse att ingen vet bättre hur situationen ser ut i den enskilda kommunen än de som bor och verkar där. Makten måste flyttas närmare människorna, och det här förslaget är inte annat än ett klassiskt exempel på överförmyndari där, i detta fall Jan Björklund, anser sig veta bättre än de som beslutet faktiskt berör.

Läste också att Fredrik Reinfeldt säger nej till att höja bensinskatterna, inte särskilt förvånande - men likväl tråkigt. Jag är övertygad om att höjda bensinskatter är ett nödvändigt ont för att vända den negativa miljöutveckling som accelererat de senaste åren. Det kanske är en negativ människosyn - men jag tror att de flesta människor drivs mer av pengar än av principer. Därför skulle en högre bensinskatt dels leda till att fler använder sig av olika alternativ, som kollektivtrafik och etanoldrivna bilar, dels till att anslagen till forskning om förnyelsebar energi skulle öka ytterligare.

Ni kan kanske tycka att det är lätt för mig att säga, som bor mitt i Göteborg och har tillgång till kollektivtrafik dygnet runt, men jag tror att allt börjar med den enskilda individen. Även om man kanske inte har möjlighet att alltid åka kollektivt eller har råd med att köpa en etanoldriven bil, så kanske man väljer en mindre, bränslesnålare bil och framförallt tänker efter en gång extra innan man tar bilen korta sträckor då man egentligen hade kunnat ta cykeln.

Kort sagt; skrota förbudet mot elevmajoritet i skolstyrelserna och höj bensinskatten. Nu.

Ung, grön och liberal

Var på CUF-kurs i Stockholm i helgen, temat var 'Ung, grön och liberal' och den riktade sig till relativt nyblivna CUF:are, som jag själv. Det var en fullständigt lysande kurs - jag måste ge världens eloge till kursledarna Magnus Andersson, Kajsa Hansson och Tim Svanberg.

Lördagen började med att Gustav Blix, riksdagsledamot (m), kom och pratade om liberalismen och dess historia, därefter gick CUF:s Lars Nyborg igenom Centerpartiets historia under rubriken 'Från Bondeförbund till gröna liberaler'. Det sista som hanns med innan lunch var Henrik Hansson (c) från Näringsdepartementet som berättade om de olika ideologierna från höger till vänster. Eftermiddagen handlade mer om ekonomisk politik, och först var det Anders Nyman från tankesmedjan Captus som pratade om grundläggande samhälls ekonomi innan Per Juth från Svenskt Näringsliv avslutade dagen med en alldeles lysande föreläsning om arbetsmarknadspolitik.

Besöket på söndags förmiddagen bestod av Marie Wickberg från CUF som pratade om liberal feminism och Sakine Madon som diskuterade med oss under temat 'vem ska integreras'. På eftermiddagen gick Magnus Andersson och Johan Pettersson igenom lite om hur man kan synas och höras, både inom CUF och utanför.

Men det var inte bara de lysande föreläsningarna och de engagerande föreläsarna som var behållningen av helgen. Genom att diskutera politik med likasinnade utvecklas man, genom att hela tiden upptäcka nya argument och ingångspunkter - och det är en grym känsla. Dessutom var kursen ett bra tillfälle att knyta nya kontakter inom CUF och få vidga sina vyer lite.

När jag satt på tåget på väg hem, lite smått utmattad efter två intensiva dagar, så kände jag ett lyckorus sprida sig i kroppen. Aldrig har jag känt mig så sugen på att förändra världen - och så övertygad om att vi kommer att lyckas. Tillsammans är vi starka, och i CUF kryllar det av kreativa, underbara personligheter.

Välkommen hit!

Det här är en blogg där personligt kommer att blandas med politiskt, en blogg där vardagliga godbitar kommer att blandas med mina åsikter om aktuella politiska händelser. Men framför allt är detta en blogg där jag vill väcka debatt, ge tankeställare och få fler människor att inse att de kan påverka sin egen vardag.

Showen kan börja.