Är hemma i Hässleholm över julen, och konstaterar återigen hur tragiskt och vemodigt det känns. Här brukade man känna alla, all ens klasskamrater, orienteringskompisar, gamla lärare och bekanta fanns här. Nu känns det som en öde, främmande stad. Alla är utflyttade och när man återvänder så är de enda man känner igen en och annan högstadielärare, pensionärerna i orienteringsklubben och familjen. Allt välbekant är borta.
Det är då det blir så tydligt att man släppt greppet, att man gått vidare och skaffat sig ett nytt, eget liv. Och lite stolt blir man över att ha lyckats lämna Hässleholm i tid, för tänk att vara ensam kvar. Det hade jag nog inte orkat.
Skjutsade iväg lillebror på juldagsförfest. Han är lyckligt (?) lottad och har fortfarande kvar en slags fast punkt med gymnasiekompisar här i hålan. Jag är inte det allra minsta på festhumör. Saknar mest Andreas, det är det tråkiga med att komma från olika ställen - det är helt omöjligt att vara tillsammans över julen utan att svika någons släkt och traditioner.
Lite vemodigt är det dock att köra genom Hässleholm efter att ha släppt av lillebror, här har man växt upp, gått i skolan, sprungit, hängt på stan och fikat. Här har man gjort allt. Och nu har man ingenting kvar. Ny affärer och nya människor på stan. Men samtidigt känns det skönt, så skönt att man har släppt greppet och gjort ett stort, ärligt försök att stå på egna ben, skaffa sig en egen tillvaro - oberoende av föräldrarna.
Det är två svåra gränsdragningar; den mellan barndom och vuxenvärld och den mellan trygghet och frihet. Jag hoppas att gråzonen därimellan snart är utsuddad för min del.
Gonatt, speciellt du Andreas. Vi ses snart i Zürich.
1 comment:
Gonatt..fint inlägg..=)
Post a Comment