Jämställt JämO?

Ibland blir jag trött, och speciellt trött blir jag när människor inte förstår var problemet med jämställdhet verkligen ligger. På Metros finanssidor idag kan man läsa "Nu knappar kvinnorna in" där JämO Claes Borgström klappar sig själv på huvudet och säger att nu visar statistiken på att kvinnor börjar bli mer jämställda män på lönemarkanden.

Och visst är det bra att löneskillnaderna inom olika lönegrupper minskar (även om kvinnliga mäklare till exempel fortfarande bara tjänar 81% av sina manliga kollegers löner). Men det stora problemet är att även om kommunerna nu är de som är mest jämställda lönemässigt så är det klassiska kvinnojobb som är undervärderade och underbetalda. Jag tror inte att det är en slump att kvinnor väljer långlönejobb. Jag tror att det är en effekt av att samhället under en lång tid förväntat sig att kvinnor ska ta jobb inom till exempel vård och omsorg.

Och med socialdemokraterna vid makten alldeles för länge, där man vägrat privatisera en sektor med en stor andel kvinnor inom - så ser lönemarknaden ut som den gör. Lönerna inom den offentliga sektorn kommer aldrig att stiga om marknaden inte konkurrens utsätts och sjuksköterskor och undersköterskor tillåts starta egna företag.

Inom Landstinget är det störst skillnader - kvinnor tjänar 71 procent av vad männen gör - men enligt JämO så är detta inget konstigt eftersom de flesta läkare är män och därför tjänar mer. Naturligtvis ska läkare tjäna mer, men jag tror inte att kvinnor medvetet väljer lågbetalda jobb - jag tror samhället omdevetet gör det åt dem genom förväntningar och normer.

I slutet av artikeln frågar skribenten om det är den berömda ketchupeffekten som kommer nu, och Borgstöm svarar: "Ja, det skulle kunna vara början på det. Locket är av i alla fall". Jag skulle vilja säja att vi har börjat pilla på säkerhetförslutningen, men att det är otroligt lång väg kvar att gå och otroligt många normer som måste brytas innan vi har ett jämställt Sverige. Att JämO verkar tro att ketchupen bara kommer att rinna ur flaskan utan ansträngning bådar inte gott.