... min finaste som är alldeles för långt ifrån mig. Men nu är det bara en vecka till innan jag ska åka ner till Zürich igen. När jag flyttade till Göteborg och Andreas för tre och ett halvt år sen trodde jag aldrig att jag skulle behöva ha ett distansförhållande igen, all saknad, längtan och alla långa telefonsamtal. Men, även om telefonräkningen är högre, så har jag aldrig varit mer kär. Och jag vet att det alltid kommer att vara vi, och jag räknar timmar tills jag får vara hos min finaste igen. Och även om jag är själv i min lägenhet i Göteborg så känner jag mig aldrig ensam på riktigt.
Aldrig ensam, du är bara ett telefonsamtal bort, bara en vecka bort, sen får jag somna bredvid dig igen.
Det är tur att man håller sig sysselsatt i alla fall. Idag hade jag min första räkneövning, min lärardebut kan man säga. Och jag överlevde mot alla odds. De flesta kom tillbaka efter pausen och jag kunde svara på (nästan) alla frågor. Man får ju hoppas att någon lärde sig något.
Imorgon är det Västkurs i Skövde, och mitt eget lilla projekt - att starta upp CUF i Borås fortsätter. För er som ska dit - förbered er på en matsedel utöver det vanliga. Det är farligt att ge mig för mycket makt ...
Andreas, jag saknar dig. Du betyder allt för mig.
No comments:
Post a Comment