Nu är det jul igen - en stor släng av vemod

Är hemma i Hässleholm över julen, och konstaterar återigen hur tragiskt och vemodigt det känns. Här brukade man känna alla, all ens klasskamrater, orienteringskompisar, gamla lärare och bekanta fanns här. Nu känns det som en öde, främmande stad. Alla är utflyttade och när man återvänder så är de enda man känner igen en och annan högstadielärare, pensionärerna i orienteringsklubben och familjen. Allt välbekant är borta.

Det är då det blir så tydligt att man släppt greppet, att man gått vidare och skaffat sig ett nytt, eget liv. Och lite stolt blir man över att ha lyckats lämna Hässleholm i tid, för tänk att vara ensam kvar. Det hade jag nog inte orkat.

Skjutsade iväg lillebror på juldagsförfest. Han är lyckligt (?) lottad och har fortfarande kvar en slags fast punkt med gymnasiekompisar här i hålan. Jag är inte det allra minsta på festhumör. Saknar mest Andreas, det är det tråkiga med att komma från olika ställen - det är helt omöjligt att vara tillsammans över julen utan att svika någons släkt och traditioner.

Lite vemodigt är det dock att köra genom Hässleholm efter att ha släppt av lillebror, här har man växt upp, gått i skolan, sprungit, hängt på stan och fikat. Här har man gjort allt. Och nu har man ingenting kvar. Ny affärer och nya människor på stan. Men samtidigt känns det skönt, så skönt att man har släppt greppet och gjort ett stort, ärligt försök att stå på egna ben, skaffa sig en egen tillvaro - oberoende av föräldrarna.

Det är två svåra gränsdragningar; den mellan barndom och vuxenvärld och den mellan trygghet och frihet. Jag hoppas att gråzonen därimellan snart är utsuddad för min del.

Gonatt, speciellt du Andreas. Vi ses snart i Zürich.

Uppskjutet uppskjutet!

Satt uppe till halv fyra i natt och pluggade med två mål - dels att klara den muntliga duggan vi hade idag, och dels att få se Christer Fuglesang få slyga upp i rymden. Jag klarade i och för sig duggan, men besvikelsen över att de inte kunde skjuta iväg raketen är ändå ganska stor.

Har gått och väntat på det den senaste månaden nu, lite spänd så där. Efter 171 rymdresor ska Sverige äntligen få göra sitt avtryck på rymdkartan. Tittade på dokumentären om Fuglesang i onsdags kväll, jag vet inte om det är jag som är sentimental - men jag blev sådär osvenskt patriotisk när jag såg honom gå runt i den apelsinfärgade rymddräkten med den SVENSKA flaggan på armen.

Det är vid sådana tidpunkter, rymduppskjutningar och idrottshändelser, som jag får en sån där 'stolt-över-att-vara-svensk'-klump i magen. Och samtidigt så blir man irriterad över att det fortfarande är så tabu att vara patriotisk i Sverige. Ibland älskar jag att vara svensk (lika mycket som jag kan svära över det andra gånger) - och då vill jag kunna vara stolt svensk utan att folk ser ner på mig.

Nu blir det till att invänta söndag morgon 02.45 då ett nytt uppskjutningsförsök ska göras. Hoppas verkligen att uppskjutet inte blir uppskjutet igen.

Grattis Connie!

Fick förresten reda på av min pappa igår att min gamla tubalärare Connie (till vänster på bilden ...) har fått mottaga ett pedagogikstipedium ur Kungens hand. Måste säga att jag blev både stolt och lite nostalgisk. Connie är på många sätt anledningen till varför jag är där jag är idag. Det var han som fick mig att fortsätta spela när jag var fjorton, trött på allt tubakånkande och bara ville lägga av. Då var det han som motiverade mig vidare genom att lägga undervisningen på min ambitionsnivå, med mitt bästa i fokus. Han har en enastående egenskap att veta vad som är bäst för varje enskild elev och tvingar ingen varken att göra några hemläxor eller att satsa allt på musiken.

Connie var dessutom den som hjälpte mig när jag bestämde mig för att söka till Försvarsmusikcentrum, och det var helt hans förtjänst att jag kom in. Han la ner massor med obetalda timmar för att få mig att lyckas, utan att på något sätt behöva göra det - för att han insåg att det var viktigt för mig. Och hade jag inte kommit in i LDK hade jag aldrig träffat Andreas, jag hade troligvis inte bott i Göteborg, och den här bloggen och mitt engagemanfg i Centerpartiet hade antagligen aldrig fötts.

Så tack Connie för allt, ingen är värd det priset mer än du - du har förändrat mitt och andras liv mer än du tror med din lysande pedagogik och ditt aldrig sinande engagemang. Det behövs fler lärare som du!

Svenska folket har äntligen förstått!

Grattis svenska folket! Två gånger denna höst har ni visat att ni har blivit lite bättre; först ny regering och nu vann Markus 'Idol', kanske kan man få slippa sitta hemma och vara arg i TV-soffan i fortsättningen, vare sig det är riksdagsvalsresultat eller talangjaktsresultat som presenteras ...