Ett slut är också en början ...

Sitter på golvet i en tom och urstädad lägenhet. Det känns nästan surrealistiskt att det är samma lägenhet som jag har bott i under fyra av mina Chalmers år. Vemodigt, men också spännande att få göra något nytt och spännande. Och att äntligen få bo ihop med Andreas igen.

Ett slut är en början, brukar man säga. Och nu är det ex-jobb och sedan förhoppningsvis ett riktigt, spännande och utmanande jobb som väntar. Men jag kommer aldrig glömma Göteborg och tiden här. Den har varit sådär underbar, krävande och livsomvälvande som man kan förvänta sig av sin högskoletid. Och jag kommer aldrig att glömma alla människor som gjorde den sådär fantastisk och jag hoppas att ni aldrig glömmer mig trots att jag försvinner till Schweiz.

Nu ska vi packa in det sista i bilen och sen kommer min underbaraste Andreas hem!

Klimatstrategi och krigsstrategi - vad har de gemensamt?

För er som känner mig (politiskt i alla fall) så vet ni det redan, och för er som inte gör det så får ni reda på det nu; det senaste året har jag drivit en liten privat mission i Centerpartiet och CUF - nämligen att man ska skrota elcertifikatsystemet som har en tendens att bara gynna redan etablerade aktörer på energimarknaden och förnyelsebara bränslen som redan är kommersiellt gångbara. Jag skriver om det här bland annat. Min kamp kom i alla fall halvvägs - det kom in i CUF:s sakpolitiska program, klubbades på (C) Göteborgs distriktsstämma och slutade vid detta aningen urvattnade citat: "Centerpartiet vill ... stimulera teknikutveckling och marknadsintroduktion då det kommer till sol- och vågkraft".

Hur som helst sitter jag just nu och skriver på ett scientific paper om just elcertifikat och till vilken grad de underlättar marknadsintroduktion för nya entreprenörer. Handledare är min favorit elcertifikatsguru Staffan Jacobsson som var den som öppnade mina ögon för problemen med systemet förra hösten. Idag delade han med sig av en liknelse utöver det vanliga - och den tänker jag skicka vidare till er nu:

När man fortfarande utformade den svenska krigföringen efter potentiella angrepp från att ryssen skulle anfalla så var grundtanken i Skåne att ryssarna skulle landstiga på Österlen. Strategin var då att genskjuta dem genom att kasta sig över Linderödsåsen och mota tillbaka dem innan de hann landstiga i någon hamn, då skulle det vara kört. Målet var effectiveness snarare än efficiency - ryssen skulle motas bort från hamnarna även om det resulterade i fler dödsoffer. Fokus var att på ett effektivt sätt lyckas med målsättningen (inga ryssar på svensk mark) även om kostnaden var högre än vad den skulle kunna ha varit om krigsföringen lagts upp på ett annat sätt.

Kanske anar ni vart jag är på väg. Kanske är det för sent för oss att tänka neoklassisk kostnadseffektivitet ut i fingerspetsarna när ryssen är halvvägs in i hamnen (eller klimatförändringarna är på väg att trilla över kanten till oåterkalleliga). Kanske måste vi bara köra, för att nå ett effektivt resultat och döda ryssen i tid (eller ställa om till ett helt nytt energisystem innan det är för sent) även om det kommer att kosta några extra svenska soldater livet (eller några extra procent av BNP). Kanske är den strategin det enda sättet att rädda livet på de civila skåningarna när ryssarna invaderar (eller rädda alla de länder som kommer att drabbas otroligt hårt av ett förändrat klimat). Kanske måste vi sätta effectiveness över efficiency just i detta fallet.

Jag har inte bestämt mig själv vad som kommer vara mest lyckat rent politiskt, men jag vet att vi måste handla nu och jag hoppas att alla ledare som bråkar på COP15 förstår det och gör något vettigt med de mandat de har fått från alla oss som inte kan vara där. Men det är onekligen en bra liknelse som tål att tänkas på. Speciellt för dem som ständigt ser på världen genom neoklassiska glasögon.

Några svenska soldaters liv mot att hindra ryssen från att ta över Skåne - var drar vi gränsen? Kanske är teknikspecifika inmatningslagar en av lösningarna?

Innovation och IKEA; bra kombination

Har jobbat på IKEA hela helgen, är ganska trött nu - det känns som att halva Västsverige har varit där för att köpa ljus till julen. Det finns få ställen som man kan träffa lika mycket intressant folk som på IKEA och jag har två små berättelser som jag bara måste dela med mig av. Det finns inga gränser för människan innovation och nyskapande och detta är bara små smakprov på det.

- Den första kunden som kom in i lördags morse fyllde en hel kundvagn med värmeljus (120 stycken 100-pack med GLIMMA). Jag stod precis bredvid, och trevlig som man är i sin gula IKEA tröja så frågade jag om han gillade att att tända ljus (jag förväntade mig givetvis svaret att han köpte till ett företag eller liknande). Då berättar han att han värmer hela sitt hus från 1860-talet med värmeljus; ett 100-pack om dagen går det åt. Nu köpte han på det så att det skulle räcka till mars. Fascinerande, ett sådär lagom mått av galenskap, snålhet och innovation. Mysigt måste det vara också.

- När jag stod och plockade TINDRA LJUV (trepack med doftljus som luktar kanelbulle, chokladkaka och kola) så hör jag ett gäng killar i 25 års åldern bakom mig stå och diskutera ljusen. Ljusavdelningen är ju sällan fullsmockad med killar i den åldern så jag spetsade öronen; den ena killen hade köpt ett paket ljus och tänt kanelbulleljuset när han hade visning på lägenheten han skulle sälja. Ett enkelt sätt att få lite hemtrevlig doft - och tydligen ett bra sätt att få upp priset lite när det blev budgivning. Det slutade med att alla hans kompisar tyckte att det var en bra idé och köpte varsitt paket.

Nu är dags för spurten innan jul - 3 caseinlämningar, 2 presentationer och 1 tenta ska samsas med försäljning av möbler, flyttstädning och lite möten. Den 18:e december kan jag andas ut. Då är sista kursen på Chalmers avklarad, bara ex-jobbet kvar och Andreas kommer hem och vårt 1,5 år långa distansförhållande sjunger äntligen på sista versen.